”Things We Lost in the Fire” av Susanne Bier

En film om sorg, den efter förlusten av en livskamrat och pappa, men också av en nära barndomsvän. Det är vad Susanne Biers film främst handlar om och jag tycker att den lyckas övertyga i sin framställning av sorg som komplext, överrumplande men något som också kan bli grogrund för något utvecklande.

En familj med moder (spelad av Hale Berry) och två barn, 6 och 10 år gamla (båda som så ofta i amerikanske filmer, utmärkt spelade av två barnskådespelare, en av dem Hale Berrys barn) blir hastigt drabbade av sorg när maken blir nedskjuten. Hans gamle barndomsvän, en advokat som numera befinner sig i herointräsket, blir bjuden till begravningen och sedan börjar en kontakt mellan familjen och barndomsvännen som filmen spinner vidare på.

Benificio Del Toro spelar barndomsvännen Jerry. Hans rolltolkning är enastående och har få svaga punkter enligt mitt förmenande. Detta gäller inte bara hans gestaltande av ”cold turkey”, den radikala och brutala avvänjningen från heroinet, utan även i hans kontakter med maken/vännen (väl spelad av David Duchovny) och hans kontakter med barnen.

Sorgen är alltså inte bara änkans, barnens. Den är också vännens. Det är en vänskap av ett ovanligt slag som vi får beskriven och jag tycker att det är vackert att åse.

Men det är också heroinistens sorg över ett förlorat liv, förlorade möjligheter. Det är nästan det som griper mig djupast i filmen och Del Toros underbara, slitna ansikte med alla dess uttrycksmöjligheter är helt rätt för rollen.

Hale Berry är vacker som få och hennes skådespel är inte dåligt. Rollen hon spelar är intressant eftersom den ger oss möjlighet att se hur sorgen faktiskt inte alltid gör oss till bättre människor. Men – hon ändrar sig och det tinglar lite Hollywood. Dock bara så det stör en aning!

Familjens granne är en favorit. Howard (ett underbart skådespelarval), som John Carroll Lynch, är en underbar person, en riktig människa, som gör vad han kan för att hjälpa Jerry på sitt sätt.

Jag tycker att fotot emellanåt är mycket bra och rörande, även om jag emellanåt kan störa mig på de Bierska ögonen (se min recension av ”Efter bröllopet”) som finns där från och till, utan att tillföra något mer än att man fattar att Susanne Bier har varit framme. Detsamma gäller Hale Berrys händer som någon i teamet fattat varmt tycke för.

I stort tycker jag att detta var en sevärd film om än inte i toppklass. Vissa scener har stor närvaro och trovärdighet men kanske blir det en historia som är en aning lång. Jag rekommenderar den trots detta varmt.